Livet är så skört…

Ja. Livet är skört.  

Det är ord som kan vara svåra att ta in, svåra att behöva tänka på, att ens vilja tänka på. Eller ens hinna…

…när man är mitt i det, på språng, på väg, skjutsar barn, hämtar, packar väskor, planerar inför kommande aktiviteter, utflykter, jobb, funderar på framtiden, huset, renoveringar, vardag, helger, relationer, vänner, varandra…

Det blir vår, det blir försommar, -”får njuta sen”… Det är sommar. NU. Ord som ”sen, när, om, bara” är ord som allt mer ofta till vardag används. Är ständigt på väg, är ständigt på språng.

-Och, så är det ju. Inget konstigt med det alls. Egentligen.

Men så kan det hända att känslan av otillräcklighet tillslut knackar på dörren. – Ok. Låt den knacka. Men, släpp inte in den. Låt den istället bli en möjlighet till att stanna upp lite.

Jag har sagt det många gånger, och jag säger det igen. Jag älskar mitt jobb och är oerhört tacksam över att jag får arbeta med precis det jag brinner för, vill och önskar… Sång, musik och människor. Det är variation, liv, glädje, sorg, skratt, skoj, allvar, humor, tårar, känslor. Och det är på riktigt. Det finns en puls i det, ett driv! Det är berikande med alla möten, alla nyanser, kontraster, alla olika vägar alla vi olika människor går, alla olika liv vi lever, – alla likheter. Det är bröllop, dop, begravningar, fester, kalas, invigningar, pianobarer, äldreboenden, hotell, sjukhus. Att på något vis försöka klassificera alla olika uppdrag är omöjligt – och förstås fullständigt onödigt!   😉  Efter år som gått är rutinen god. Men, alla uppdrag är ändå alltid helt olika.

Det är en vanlig vardag för mig då mobiltelefonen ringer. Det är från begravningsbyrån. Då jag alltid möter samma vänlighet, blir jag glad. Men så stannar tiden upp för en stund. Jag får veta att något mycket sorgligt har inträffat. Det handlar om en liten och mycket ung människa. Ett barn, som påbörjat sin livsvandring med bara några år, hade lämnat jordelivet. Jag gråter och det gör så ont i hjärtat att lyssna till vad som hänt. Mitt i livet och vardagen, får jag lov att stanna upp. Min lilla pusselbit i detta stora, är att jag med min sång och musik ska framföra några av barnets favoritlåtar (filmmusik).

Bara någon dag efter detta samtal, blir jag uppringd av min goa tremänning Anna. Blir förstås jätteglad att höra hennes röst, då vi inte pratat på flera år (senaste gången vi sågs var på hennes fina lillebrors bröllop -tillika min tremänning-, som jag då sjöng på). Glädjen att höra Annas röst varade dock bara en liten kort stund. Jag fick beskedet att hennes lillebror, -min fina tremänning-, hastigt hade gått bort i en tragisk olycka. Och, önskemål om sorgesång, är åter aktuell. Om någon vecka går resan en bit neråt landet. Jag ska sjunga vid min fina, rara tremännings begravning. Det känns svårt och overkligt.

Dagar har gått. Det lilla barnets begravning var mycket, mycket sorglig. Det var en svår stund med så många, många ledsna människor. Men det blev också en fin stund.

”..Utanför fönstren strålade solen. Utanför fönstren, var det en helt vanlig dag. Utanför fönstren,var människor på språng, på väg, skjutsar barn, hämtar, packar väskor, planerar inför kommande aktiviteter, utflykter, jobb, funderar på framtiden, huset, renoveringar, vardag, helger, relationer, vänner, varandra…”

Vi får försöka att ta vara på dagarna och varandra. Stanna upp ibland. Leva nu. Glädjas åt det lilla, -som oftast är det stora!

❤