Möklinta – Chile på 25 minuter

Igår hade jag den stora glädjen att få underhålla med sång och musik vid en trevlig sopplunch i Möklinta. Det var vackert dukat i stora salen, och borden fylldes av många och glada människor. Soppan med dess tillbehör var underbart god! Vid musikprogrammet önskades sånger, och det blev en hel del allsång!! Stämningen var härlig! I pausen bjöds det på kaffe, kaka och lotteridragning.

Nöjd och glad efter programmet, då jag står och plockar ihop mina tillhörigheter, kommer det en äldre, fin man fram och tackar så mycket för musikunderhållningen. Vi pratar om musik, och han berättar att han i sina yngre år spelat mycket dragspel, och att han själv är lycklig ägare till ett mycket fint och gammalt instrument. Jag frågar om han spelar något nuförtiden, men får till svar att så är icke fallet. Ser ett vemod i hans ögon, och förstår att han saknar det oerhört. Men det är något som håller det tillbaka. Han har inte ens öppnat dragspelets fodral på många år.

– Vet du vad? Jag tycker att du ska plocka fram ditt dragspel och spela igen. Säger jag.

– Där jag bor finns det inga att spela med… Jag bor i Chile. Får jag till svar.

– Chile!! BOR du där, men vad,, häftigt..

– Javisst, jag har bott där sen 60-talet, villa och allt, och inga lån kvar. Men Möklinta, är mina riktiga hemtrakter.

– Ok. Men oj vilken resa! Hur lång tid tar det för dig att åka??”  

-25 minuter.

– Ok!!  (och med ett artigt leende, finner mig,, omärkbart..)

Så kan det vara ute på landet. Små namndöpta byar som ligger tätt efter varandra, och som också får sina egna smeknamn.. Jag fick mig ett gott skratt för mig själv efteråt! Hur kul som helst. Man kan också kalla det lite för ”Godddayxskaft” om man vill!!       =)

Men. För att bara nämna ytterligare om vårt samtal. Det fanns ett djup i det, även om jag nu lyfter fram det som för mig blev komiskt. Den fina, äldre mannen, hade en längtan. Han bar på en dröm att få spela. Men något höll honom tillbaka. Jag sa att ”musik väcker så många minnen, kan vara något slags vemod och så känslosamt”. Då nickade han och höll med. Det var precis det. Han hade så många härliga musikminnen, som nästan gjorde ont för honom att sakna. Jag försökte ändå att uppmuntra honom lite, och ge sig själv chansen att följa sin dröm och börja spela igen. Han log. Jag hoppas innerligt att han åkte hem på sina 25 minuter till ”Chile” och plockade fram sitt gamla, fina dragspel igen.

Vad vore livet utan musik, och humor.??

❤

Jag vet att ”Gulligullan” och ”Barnatro” uppskattas likväl i pianobaren på Östersjön som på äldreboenden ;-)

Ja, som jag brukar skriva här på bloggen lite då och då, om variationen i uppdragen.. Det är så kul!! I tisdags var det sång och musik på äldreboendet och det blev en fantastisk stund. Solen lyste verkligen in i samlingssalen och vi sjöng vårsånger som bara den!! Många sjöng, några bara lyssnade, en och annan tår föll, och så var det en hel del skratt och skoj. Och som Kalle Moraeus sjunger, så var det: Underbart!! Och ja. Vi sjöng ”Violer till mor”!!

Variation, ja.. Nu är det är ett tag sen jag besökte Casino Cosmopol i Sundsvall och pianobaren där, och jag ser fram emot att komma dit igen. Mysiga Sundsvall! Och så blir det även några turer till Stockholm och casinot där framöver.

Men varesig jag underhåller i en flott pianobar någonstans, i en bygdegård, på sjukhus, i kyrkor, på äldreboenden, till havs eller på land, så är det ändå samma sak. Människor!! Spelar ingen roll. Det är ingen större skillnad egentligen. Bara så otroligt givande, varierande, utvecklande och spännande!! Och jag vet att ”Gulligullan” och ”Barnatro” uppskattas likväl i pianobaren på Östersjön som på äldreboenden..   😉

❤

Sång och musik – som medicin

Tänk hur det är med musik.. Vilken glädje det ger. Gammal eller ung, spelar ingen roll, musiken bara finns där! Sång och musik är vid många tillfällen som rena medicinen – men helt utan negativa biverkningar. Det är underbart att höra och se människorna på äldreboendet, allrahelst när vi sjunger de lite äldre visorna och psalmerna. Det blir körsång, leenden och ögon som glittrar. Och, helt plötsligt så minns man. Klockrent. Texterna bara finns, ord efter ord. Visor som jag i många år sjungit på ett sätt, får nya ord. Nya verser som jag inte ens visste att de fanns.

Vi måste alla försöka att komma ihåg, och då och då påminna oss själva, om att alla människor, faktiskt en gång i tiden också har varit små, små barn. En gång i tiden, så kanske de gick längs grusvägen – hand i hand med sin mamma – och letade efter vårens första blommor…

Idag sjunger vi säkert ”Violer till mor”, medan vi känner och ser solens värmande strålar lysa in i samlingssalen där vi är.

Carpe Diem.

❤